Författare: TomSodergren

Äntligen är bilen fixad så vi kan ge oss iväg västerut. Först till Chitwans nationalpark.
Där lär finnas konstiga djur – ett som är halvt djur och halvt växt – en larvsvamp. Fåglar som ser ut som dinosaurier, vita tigrar och lejon med tre svansar.
Från larvsvampen kan man få fram ett pulver som vi kan sälja till Kina. Det är värt mer än guld.

Jag försöker ju lägga upp något varje jämt datum. Det kom två ojämna datum i rad, så det här blir ett bonusinlägg.

Att leva mer insjunken i en annan kultur kan vara omvälvande. Djur, natur, mat, arkitektur, vädermönster, moral, seder, kroppsspråk, könsroller, tidsfördriv och så mycket mer är annorlunda. Sakta men säkert rubbas de rigida strukturer som utgör jaget - som att det bildliga skelettet upplöses en aning. 
(Detta är en känsla/tanke/reflektion som är svår att förmedla. Jag hoppas återkomma till den.)
(reflektera mera)

Trafiken i Kathmandu

Man säger ibland att trafiken i Kairo, Teheran eller Katmandu är kaotisk. Denna utsaga sjunker knappast in förrän man är mitt i den.
Allvarligt talat tror jag att risken för en olycka är riktigt stor – d v s om man inte är van att köra här. Jag säger med emfas att det inte är en bra idé att försöka – på samma sätt som man knappas bör ratta ett flygplan utan erfarenhet.
Att det inte sker fler olyckor än det gör, tror jag beror på att man kör relativt långsamt. Att gasa på för att hinna förbi någon eller något är ingen bra idé. Bil- och motorcykelförare har här en suverän förmåga att passera med några centimeters marginal. Att man använder tutan så fort man misstänker att man inte är sedd, är självklart – och förmodligen livsviktigt. Tyvärr har jag inga bilder eller filmer som gör rättvisa åt kaoset då Monsoon tar sig över den 9-filiga ringleden bland ett virrvarr av bilar, motorcyklar, bussar och fotgängare. Helt ärligt skulle jag rösta på honom om den bästa bilföraren skulle koras.

Maten

Monsoon är också en suverän kock. Han har gjort det till sin grej att lära om matlagning från flera länder och uppenbarligen är han stolt över att visa vad han kan.

Man äter med händerna – något som förmodligen är en vanesak. Köksutrustningen är ganska primitiv och någon ugn har man sällan. (Jag hade inte tänkt på att det knappast behövs någon ugn i en kinarestaurang.)

Maten är kryddstark men kanske inte lika extrem som den på Sri Lanka. (Familjen är väldigt angelägen att jag inte ska få något som är för starkt.)
Enligt nepalesisk tradition ser man på gamla och mat på samma sätt som på barn och mat – den måste anpassas. (Monsoon nämnde från 60 år, men jag vet inte om det är så strikt.)

Att bo i en familj och ta del av vardagslivet öppnar gläntan av genuin förståelse en aning. Det är svårt att förstå hur livet verkligen är för någon annan även i Sverige. I en besläktad kultur är det ännu svårare – för att inte tala om i en främmande kultur…

Jag och Moana träffade Monsoon och hans fru Saru då vi var här för 7 år sedan. Vi bodde då på deras lilla hotell i den gamla delen av Bhaktapur – ett hotell som blev omöjligt att driva vidare efter Covid.
Jag blev nu hämtad på flygplatsen och tyckte det var knepigt med frågan om jag skulle bo på hotell. Man kan ju inte bjuda in sig till någon hur som helst. Det visade sig att de frågade eftersom de inte visste om jag skulle vara nöjd att bo hos dem. Efterhand stod det klart att i stort sett allting går ut på att jag ska vara nöjd. Det är en del av den nepalesiska kulturen som också hänger ihop med deras tro på karma.
Sammanfattningsvis kan man säga att de är otroligt angelägna om att jag ska ha det bra – till den grad att det också kan vara lite jobbigt. Det hela bottnar i en kulturkrock som är omöjlig att undvika. (Mer om detta senare.)

PS. Valpen Simba är en blandras mellan Labrador och en japansk ras. Han sitter för det mesta bunden med ett kort koppel. Här kan man ju fråga sig om jag borde säga något ur ett djurrättsperspektiv…? (Då jag reflekterar över detta inser jag att frågan är mycket större än vid första anblicken.)

Jag hade just anlänt till Katmandu med helikopter efter att ha störtat under skärmflygning i Sirkot, Nepal, för drygt 7 år sedan. 15 personer i sjukhuskläder stod runt sängen i den kaotiska akutmottagningen då dr Abhay Yadav dök upp och morskt utbrast ”Du kommer vara på benen om några dagar”. Jag som inte ens kunde vända mig i sängen undrade om det var en knäppskalle eller maffiaboss som stod där.

Då jag sökte upp honom på sjukhuset möttes jag av en minst sagt förvånad min och en stor kram. Han berättade att han varje år bjuder kollegor och vänner till sitt hus för att fira Färg- och Vattenfestivalen och att jag är varmt välkommen.
På bilderna syns bl a hans 80-åriga pappa som fortfarande jobbar som chef inom justitiedepartementet, läkaren som sövde mig för 7 år sedan samt dr Abhays fru och dotter. De bodde att antal år i USA men han ville tillbaka till Nepal för att göra en insats för sitt land. Då dottern (snart 5) säger att hon är 50% amerikan, rättar han henne och säger att hon är 100% nepales.

Det visar sig vara en ära att blir nedkletad med färg. Jag insåg att gjort en miss då jag tagit på mig finkläderna – som jag är ganska rädd om eftersom de är speciellt anpassade till mina resor. Men faktumet att jag var där jag var just då fick mig att strunta i det. (Färgen gick sedan faktiskt bort i tvätten.)

Jag vill så gärna dela med mig av mina upplevelser och tankar men det är lättare sagt än gjort.
Det svåraste är nog att översätta så många intryck till en berättelse. Intrycken består ju av så mycket – syner, känslor, tankar, reflektioner, mm, mm. Framförallt är de så mycket större än det som går att fånga i skrift.
Min målsättning denna gång är att kort redogöra för det som händer och kanske få till en fördjupning ibland.
Att ta mig tid är inte heller lätt. Sedan ungdomarna åkt hem har det varit lugnt och hektiskt på samma gång.
(Det går att prenumerera och få påminnelser vid uppdateringar – annars får man komma ihåg att komma tillbaka ibland.)

^{(To translate to English (or another language) use Translate to the right if you are using a computer, or scroll down to Translate if you are using a phone or tablet.})
Det som började som två underbara veckor med barn och respektive, fortsatte med ett äventyr fyllt av upplevelser, starka intryck, intressanta lärdomar och mycket eftertanke.
Efter två veckor i Sri Lanka där jag knappt behövde planera eller ordna något, var det dags för ungdomarna att åka hem till vinter och jobb. Jag tittade på kartan och insåg (1) att jag redan är långt hemifrån och (2) att det inte finns någon större anledning att åka tillbaka till mörker och slask i Stockholm.